Igår, tisdagen 20 mars, är ingen dag jag någonsin vill uppleva igen
Går ut på em prommis med vovvarna och släpper dom i en liten skogsdunge som tidigare varit rådjursfri, tyvärr inte idag men det fick jag veta långt senare. Axel är en liten jagare så han får inte vara lös vanligtvis men i lilla skogsdungen brukar det gå bra, men inte idag.
Ser vovvarna ca 25 meter framför mig och vips så är dom väck, såg inte vart dom tog vägen och trodde att dom kutat upp i dungen igen esom det låg delar av en kokt kyckling där, jag kutar efter esom jag absolut inte vill att Axel skulle få i sig ngt äckligt esom han varit dålig i magen 2 veckor och går på diet. Inga hundar i sikte
Klockan är 16:05
Börjar vissla och ropa, inte ett livstecken, börjar gå så sakta hemåt och tänker att, dom kommer. Men inte det inte. Minuterna går och jag blir orolig. Jag är ju nere vid sjön och isen ser inte så kul ut, visserligen brukar dom inte ge sig ut där men man vet aldrig
Minuterna blir till en kvart och fortfarande inga hundar. Jag börjar fråga dom jag möter om dom sitt ngr hundar, ingen har sett dom.
Nu börjar jag bli riktigt orolig och möter en av killarnas kompisar, boxertiken Lottie med matte Margareta. Berättar vad som hänt och lämnar mitt nr om dom skulle springa på mina vovvar.
Springer hem och hämtar cykeln och cyklar tillbaka dit jag såg dom sist, inte ett livstecken. Frågar alla jag möter men ingen har sett dom???!!!!
Spanar över isen, kan dom ha gått ut där och gått igenom, ser inga vakar så det verkar lugnt men kan inte riktigt släppa tanken, klumpen i magen blir bara större och större.

Klockan är 17:05, det har gått en hel timme, jag ringer polisen och frågar om ngn lämnat in två schnauzrar, nekande svar, suck!
Vart har dom tagit vägen
Hela tiden har även min sonhustru Linda gått omkring i området och även gått förbi hemma för att se om dom möjligen gått hem, men inte det heller.
Maken och sonen kommer hem från jobbet och ger sig oxå ut för att leta. Sonen i bil esom han skadat sitt ben och Thomas till fots i kostym och finskor!
När jag irrat runt på cykeln ett tag ringer sonen och säger att han åker mot Arninge och kollar och då inser jag att jag har 16% kvar på mobilbatteriet. Cyklar hem i flygande fläg för att ladda mobben, svetten rinner. Håller tummarna att vovvarna ska stå utanför grinden men det finns ingen där
Paniken är nu ett faktum, herregud vad är det som händer, var är mina hundar???

Klockan är nu ca 1800, dom har varit borta i två hela timmar!!!!!!!!
Väntar på att mobben ska ladda någorlunda, då ringer det, sonen har fått napp tror han, ngn har sett två hundar ända borta vid Arningeleden i skogsbrynet, men HJÄLP, det är ju snart mörk och den vältrafikerade vägen…
Ringer maken som är nere vid sjön och letar för att bestämma vart jag ska plocka upp honom och kör samtidig ut bilen, nu räcker det inte med cykel för nu har vi riktigt bråttom!!
Tyvärr bröt jag mot alla hastighetsbegränsingar i tättbebyggt område, ber om ursäkt för det
Precis när vi kommer fram så har sonen fått ett nytt tips, ngn har sett vovvarna i skogbrynet någonstans mellan Skavlöten och Rönningeby, men jösses, det är ju på andra sidan sjön, typ 5-6 km hemifrån????
Kör in på den smala vägen och släpper av en svettig och lerig make som kutar upp i skogen, själv kör jag fram och tillbaka på vägen och visslar och ropar.

Klockan börjar närma sig 19:00, det är helt mörk och hundarna har varit borta i 3 timmar
Stannar bilen där motionsspåret korsar vägen och visslar och ropar, inte ett liv…
Mobben ringer och maken säger med gråt i rösten ”jag har hittat dom”, trodde jag skulle smälla av och nu kommer tårarna, sätter mig ner på huk och gråter en skvätt, tack gode GUD för att dom är välbehållna!!
Maken kommer ut ur skogen med två mkt glada, trötta och skitiga hundar. Båda två springer runt bilen och vill bara in.

Lättnaden är enorm men säg den lycka som vara beständigt, väl hemma ser jag att Hugo inte mår så bra, stel som en pinne i kroppen och lite svajig, är han i chock? Kollar tandköttet men det är inte blekt utan blodrött. Axel som jag var mest orolig för med tanke på hans mage har klarat sig bättre.
Hugo lägger sig när vi kommer in men när han ska resa sig så kan han inte stå utan sätter sig stönande i hallen och svajjar betänkligt, men va f-n, give me a break, vad är det som händer!! Först hittar man vovvarna och blir superglad och sen händer ngt annat.

Den äckliga klumpen i magen kommer tillbaka och med än mer kraft.

Ringer till Eva på Vallaren får att få råd och som tur är så är hennes veterinärkompis där så jag snackar med henne. Tipset blir att försöka få i honom honungsvatten och det går bra.
Hugo lägger sig i TV-rummet men kommer inte till ro utan börjar harkla sig och hosta, vill resa sig men kan inte riktigt stå själv, Thomas försöker stödja upp honom men han beter sig ruskigt otäckt.
Ringer till Eva igen och pratat med vettekompisen igen, nu är goda råd dyra, hon tror att han ev kan ha fått lungefysem av allt springadet, händer tydligen med jakthundar, eller eventuellt att hjärtat håller på att pajja.
Det är nu som håret reser sig i nacken och jag inser att det är Albano nästa och det snabbt som tusan. När vi går mot bilen verkar han pigga på sig och när vi kommer fram så börjar han likna sitt rätta jag men är stel och går försiktigt, precis som att det gör ont överallt, stackars min fina Hugo.
Väl inne hos veterinären så kollas lungor, hjärta och även slemhinnorna. Hon klämmer och känner överallt men hittar inget utan tror att han är totalt utmattad efter att ha kutat runt i skogarna i 3 timmar.
Känner att jag börjar slappna av, det kanske inte är så farligt i alla fall. Axel verkar ha klarat sig bättre, inte ngr större problem, han är visserligen oxå riktigt stolpig och stel men verkar ok.

Väl hemma igen så kastar dom i sig maten som två utsvultna vargar och vill ha mer, sen slocknar dom båda två och sover som stockar hela natten.
Morgonprommisen idag blev 20 minuter och sen fortsatte dom att sova.

Så var det slut på den friheten för Axel, nu är det lina och koppel som gäller för all framtid!

Jag säger bara det, vem behöver Friskis & Svettis när man har hund, värre träningspass än det igår får man leta efter…